David Sarnoffs RCA hade en mycket strikt patentpolitik. Om du arbetade för RCA och du uppfann något patenterbart, tillhörde det RCA. Ditt namn var på patentet, och du fick äran för ditt arbete. Men du var tvungen att skriva över dina rättigheter för en dollar. I” The Last Lone Inventor ” berättar Schwartz historien om en RCA-ingenjör som trodde att systemet var så absurt att han skulle klistra in sina one-dollar—kontroller på hans kontor-tills bokföringsavdelningen, upprörd över den olösta balansen på sina böcker, ångade dem och tvingade honom att betala dem., Samtidigt var Sarnoff en patient och generös välgörare. När Zworykin och Sarnoff diskuterade TV för första gången 1929 lovade Zworykin RCA-chefen att han skulle skapa ett fungerande system om två år, till en kostnad av hundra tusen dollar. Faktum är att det tog mer än tio år och femtio miljoner dollar, och genom alla dessa år—som bara råkade sammanfalla med depressionen—vågade Sarnoffs stöd aldrig. Sarnoff ”anställde de bästa ingenjörerna av de bästa universiteten”, skriver Schwartz., ”Han betalade dem konkurrenskraftiga löner, gav dem gott om forskningsbudgetar och erbjöd dem en chans att gå med i sitt korståg för att förändra världen och arbeta i den mest dynamiska industrin som världen någonsin hade sett.”Vad Sarnoff presenterade var en kompromiss. I utbyte mot kontroll över uppfinningens frukter gav han sina ingenjörer frihet att uppfinna.
Farnsworth ville inte avstå från kontrollen. Både RCA och General Electric erbjöd honom en chans att arbeta på tv i sina laboratorier. Han tackade nej., Han ville göra det ensam. Detta var den praktiska konsekvensen av hans övertygelse om att tv var hans, och det var i efterhand ett allvarligt fel. Det innebar att Farnsworth tvingades arbeta i ett tillstånd av kronisk osäkerhet. Han hade aldrig tillräckligt med pengar. Han feuded ständigt med sin stora investerare, en man som heter Jesse McCargar, som inte hade resurser att spela tv-spelet., Vid tidpunkten för vad som borde ha varit en av Farnsworths största triumfer—beviljandet av hans huvudsakliga patent—dök McCargar upp i labbet och klagade över kostnader och fick Farnsworth att skjuta sina trestjärniga ingenjörer. När Green Street-byggnaden år 1928 brann ner, visste en panikad Farnsworth inte om hans laboratorium var försäkrat eller inte. Det var, som det hände, men ett andra laboratorium, i Maine, var inte, och när det brann ner, år senare, förlorade han allt. Två gånger vittnade han inför kongressen., Första gången strömmade han av på en tangent om överföringsbandbredd som lämnade människor att klia på huvudet. Andra gången gick han över ett perfekt tillfälle att registrera sina klagomål om RCA och lanserade istället en sentimental redogörelse för sitt ödmjuka ursprung. Han förstod helt enkelt inte hur man spelar politik, precis som han inte förstod hur man samlar in pengar eller driver ett företag eller organiserar sitt liv. Allt han verkligen visste hur man gör var uppfinna, vilket var något som, som en solo operatör, han alltför sällan hade tid för.,
detta är anledningen till att så många av oss arbetar för stora företag, förstås: i ett stort företag finns det alltid någon att göra vad vi inte vill göra eller inte gör bra—någon att svara på telefonen och ställa in vår dator och ordna vår sjukförsäkring och städa vårt kontor på natten och se till att byggnaden är försäkrad., I en berömd 1937 uppsats, ”företagets natur”, sade ekonomen Ronald Coase att anledningen till att vi har företag är att minska de dagliga transaktionskostnaderna för att göra affärer: ett företag sätter en revisor på personalen så att om en medarbetare behöver kontrollera böckerna allt han behöver göra är att gå ner i hallen. Det är en uppenbar punkt, men en som konsekvent förbises, särskilt av dem som regelbundet järnväg, i effektivitetens namn, mot företags svälla och överflödiga mellanchefer. Ja, mellanhanteraren bidrar inte alltid direkt till bottenlinjen., Men han bidrar till dem som bidrar till bottenlinjen, och bara ett absurt stympat konto för mänsklig Produktivitet—en som förutsätter verkligt arbete för att vara på något sätt möjligt när telefoner ringer, datorer kraschar och sjukförsäkringen löper ut—ser inte det sekundära bidraget som värdefullt.
i April 1931 dök Sarnoff upp på Green Street laboratory för att granska Farnsworths arbete. Detta var, genom någon åtgärd, en extraordinär händelse. Farnsworth var tjugofyra, och arbetade ur en ramshackle byggnad., Sarnoff var en av de ledande industrialisterna i hans tid. Det var som om Bill Gates skulle komma i hans privata jet och besöka en mjukvarustart i ett garage över hela landet. Men Farnsworth var inte där. Han var i New York, instängd där av ett domstolsbeslut till följd av en frivolös rättegång inlämnad av en skuggig investerare. Stashower kallar detta en av de stora missade möjligheterna i Farnsworths karriär, för att han nästan säkert skulle ha vördat Sarnoff med sin passion och briljans och vunnit en lukrativ licensavtal., Istället gjorde en unimpressed Sarnoff ett tokenerbjudande på hundra tusen dollar för Farnsworths patent, och Farnsworth avskedade erbjudandet ur hand. Detta är också en anledning till att uppfinnare borde arbeta för stora företag: stora företag har juridiska avdelningar för att skydda sina anställda mot att hållas borta från sina laboratorier genom frivolösa stämningar. Ett geni är en hemsk sak att slösa bort.
i 1939, på Världsutställningen i New York City, David Sarnoff inrätta en nio tusen kvadratmeter paviljong för att visa upp den nya tekniken för TV., Paviljongen, formad som en gigantisk Radio tube, var täckt med RCA logotyper, och stod bredvid Perisphere Theatre, mittpunkten av nöjesfält. På öppningsdagen samlades trettio tusen människor för att höra från president Roosevelt och Albert Einstein. Galan sändes av RCA, strålade över New York City-området från toppen av Empire State Building. När det hände var Farnsworth i New York den dagen, och han fångade öppningsceremonierna på en tv i ett varuhusfönster., Han såg Sarnoff presentera både Roosevelt och Einstein, och effektivt hävda denna underbara ny teknik som sin egen., ”Farnsworths hela existens tycktes ogiltigförklaras i detta ögonblick”, skriver Schwartz:
drömmarna om en bondpojke, eureka-ögonblicket på ett potatisfält, bekännelsen till en lärare, förtroendet för honom som visas av affärsmän och bankirer och investerare, genombrotten i laboratoriet, alla år av arbete, beslut av de officiella patentprövare, de hårt kämpade segrar, alla de demonstrationer som hade kommit och gått, hela visionen om framtiden., Allt negerades av Sarnoffs uppträdande på Världsutställningen. Skulle allmänheten någonsin veta sanningen? . . . Plågan av det utlöste skarpa smärtor i magen.
slutligen, senare den sommaren, bosatte sig RCA med Farnsworth. Det gick med på att betala honom en miljon dollar för rättigheterna till sina viktigaste patent, plus royalties på varje TV-apparat som säljs. Men det var för sent. Något hade dött i honom. ”Det har kommit till poängen att välja om jag vill vara full eller bli galen”, berättade han för sin fru., En läkare ordinerade kloralhydrat, vilket förstörde hans aptit och lämnade honom farligt tunn. En annan läkare ordinerade cigaretter, för att lugna nerverna. En tredje föreskrivna överdelar. Han blev beroende av smärtstillande Pantipon. Han begick sig till ett sanatorium i Massachusetts, där han fick en chockterapi. Efter kriget dog hans bror i en flygkrasch. Hans patent gick ut och torkade upp sin främsta inkomstkälla. Hans företag, som inte kunde konkurrera med RCA, tvingades ut ur TV-verksamheten., Han övertygade sig själv om att han kunde låsa upp hemligheterna i kärnfusion och lanserade ett annat Privat forskningsprojekt, intecknade sitt hem, sålde sitt lager och tjänade in sin livförsäkring för att finansiera projektet. Men inget kom av det. Han dog 1971-beroende av alkohol, djupt deprimerad, och allt utom glömt. Han var 64.
i ”Tube” påpekar en historia av TV, David E. Fisher och Marshall Jon Fisher att Farnsworth inte var den enda TV-pionjären som dog i elände., Så gjorde två andra—John Logie Baird och Charles Francis Jenkins som hade försökt och misslyckats med att producera mekanisk tv. Detta bör inte komma som en överraskning. Det kreativa företaget är en farlig resa, och de som vågar på det ensam gör det på egen risk. Baird och Jenkins och Farnsworth riskerade sitt psykologiska och ekonomiska välbefinnande på den romantiska föreställningen om den ensamma uppfinnaren, och när den tanken misslyckades med dem vilka resurser hade de lämnat? Zworykin hade också sin andel av motgångar. Han tog sig an Farnsworth i rätten och förlorade., Han lovade TV på två år för hundra tusen dollar och han kom på åtta år och femtio miljoner dollar över budgeten. Men han avslutade sitt liv en välmående och nöjd man, lauded och laurelled med utmärkelser och hedersgrader. Han hade RCA: s kokong för att skydda honom: ett skrivbord och en lönecheck och en pension och en Sekreterare och en chef med möjlighet att skriva om historien till hans fördel. Detta är kanske ett viktigare skäl till att vi har företag-eller, för den delen, att vi har universitet och anställning., Institutioner är inte bara den bästa miljön för framgång; de är också den säkraste miljön för misslyckande—och, mycket av tiden, misslyckande är vad som ligger i beredskap för innovatörer och visionärer. Philo Farnsworth borde ha jobbat för RCA. Han skulle fortfarande ha varit far till TV, och han kunde ha dött en lycklig man. ♦