vi lever i en period då nyhetssändningar tillfälligt hänvisar till ”vågor” av massmord, Richard Specks fotografi säljs på affischer i Gamla stan och snipers i Newark pose for Life magazine (kanske är de upptagna nu att få sina ballader att rimma). Våld tar en overklig kvalitet. Barrow gänget läser dess press Urklipp högt för skojs skull. När C. W. Moss tar den sårade Bonnie och Clyde till sin fars hem, snubblar den gamle mannen: ”vad har de någonsin gjort för din pojke? Jag fick inte ens ditt namn i tidningen.,”Är det en rolig linje, eller en tragisk?
föreställningarna hela är felfria. Warren Beatty och Faye Dunaway, i titelrollerna, överträffar allt de har gjort på skärmen innan och etablerar sig (något till min förvåning) som stora aktörer.
Michael J. Pollard, som C. W. Moss, föraren och mekanikern för gänget, uppnår en blandning av moronic god humor och äkta patos som är oförglömlig. När Bonnie berättar för honom, ”Vi rånar banker” och ber honom att komma med, säger han ingenting., Men uttrycket på hans ansikte och kroppens rörelser skapar ett perfekt, härligt ögonblick.
Gene Hackman och Estelle Parsons spela Buck och Blanche Barrow, den andra medlemmar av gänget, som oartikulerade, enkla, trots goda intentioner. När Buck återförenas med sin lillebror, ylar de med glee och slår varandra för att dölja sanningen att de inte har något att säga. Efter att gänget har skjutit sig ut ur en polisfälla och Buck är dödligt sårad, ger Blanche höga, tanklösa skrik i flyktbilen, för mig, en mycket adekvat syn på helvetet.,
det här är ganska tydligt årets bästa amerikanska film. Det är också ett landmärke. År från och med nu är det ganska möjligt att ”Bonnie och Clyde” kommer att ses som den slutgiltiga filmen på 1960-talet, som med sorg, humor och oförsonlig detalj visar vad ett samhälle hade kommit till. Det faktum att historien är inställd för 35 år sedan betyder ingenting. Det måste vara klart nån gång. Men det gjordes nu och det handlar om oss.